Tankarna går tillbaka på hösten som varit. På året som varit. På allt roligt som hänt men också på det svåra. Jag tänker på värken och hormonerna (cystorna) och rädslan de gav. Alla dagar med hunger som inte fick mättas. Svälthjärnan och paniken. Minns dagarna på behandlingen, paniken och alla tårar. Helgen på avdelningen. Utskällningen från min läkare. Räddningen från vården. Sveket från vården. outhärdlig PMS.
Så klart finns många glädjestunder också. Fina stunder med pojkvän, gos med smågrabbarna och skratt som får tårarna att rinna på jobbet. Sjukdomstider. Glada tider. Kärlekstider.
Det är svårt att veta vilken väg i livet man ska gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar